Året 2012 är det år mest saker har hänt och förändrats i hela mitt liv hittills. Under året kämpade jag mig halvt itu för att uppnå de mål jag ville under sista terminen på gymnasiet. Jag fick gå på mitt livs första bal. Jag fick avsluta tre slitiga år på gymnasiet. I några veckor fick jag uppleva den nyvunna friheten,men den utbyttes snart mot många och långa arbetspass under sommaren. Jag fick packa väskan och flyga mot det jag trodde var min dröm. En dröm som krossades lika fort som den uppenbarade sig. Jag upplevde för första gången total förvirring inför livet. Jag visste inte vart jag var på väg.

Det var en lång höst med många funderingar,tårar,förtvivlan,glädje och hopp. Mitt liv var totalt omskakat. Men det fanns en plan för mig med och det blev väldigt ljust igen.

 

2012 blev det året där jag på väldigt kort tid fick lära känna mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Pötsligt fanns det utrymme att lyssna till den plan som finns för mig. Jag fick chans att omvärdera allt,och med egna ögon se att jag är starkare än vad jag tidigare trott.

Jag har blivit mycket mer tacksam för min familj. Min fina familj som står kvar i vått och torrt. Som alltid ställer upp och vill mitt bästa. Jag har insett hur mycket goda vänner betyder. Hur viktigt det är att ha dem som alltid är desamma vart i världen de än befinner sig.

 

 

 

 

 

 

Bloggen fick sig ett ofrivilligt jullov. Julafton och arbete har kommit emellan och det har inte hänt något sensationellt i mitt liv som är värt att berätta. Livet lunkar på som vanligt och jag börjar bli riktigt nervös inför min termin på Götabro. Men idag kom jag äntligen underfund med varför flytten dit känns nästintill ångestfylld-jag vet ingenting om hur min termin där kommer att bli. Inför alla val jag gjort i livet har jag alltid varit förbered till max och vetat minsta lilla detalj. Jag skulle kunna utnämnas till ordförande för researchklubben. Men nu står jag plötsligt här utan att veta speciellt mycket,och det skrämmer mig. Men vad har jag att frukta egentligen-jag vandrar ju med Jesus.  

 

Så nu är det återigen dags att packa resväskan. Men den här gången siktar jag mot något helt annat och jag längtar efter att växa i Gud.Jag längtar efter att formas och förändras. Jag är beredd att börja ett nytt liv och växa in i min tro på Gud. Jag vill inte längre anpassa min tro, jag vill visa min tro.

 

 

Julstrumpepresenterna är öppnade,julkalenderns sista avsnitt är sett-julafton är här! Och barnslig som jag är så tycker jag att det är riktigt roligt med paket. Men den bästa julklappen har jag redan fått...

Efter min lilla tid som au pair fick jag verkligen lär mig den hårda vägen att livet är oplanerbart. Visst kan man önska och ha mål för vad man vill ska ske men till slut inser man att just livet kommer emellan dina tankar och det verkliga livet. Men tack och lov för att jag ändå insåg det så pass tidigt!

Mitt i all förvirrelse kring vad som skulle bli nästa sak att ta sig an i livet dök det upp något som jag aldrg trott var något för mig. Men Gud påvisade än en gång att Han har så otroligt mycket större planer för mig än vad jag har för mg själv. Så från och med mitten av januari blir jag bibelskoleelev! Det ska bli väldigt spännande och samtidigt utmanande. Nervöst och roligt.

 

Ett tag nu har det varit en inre kamp med min känslor. Jag har funderat så mycket kring om jag skulle skicka ett julkort till min värdfamilj i England. Eller är det bättre att önska god jul och gott nytt år via i ett mejl? Eller ska jag helt enkelt låta allt vara och bara strunta i det? Tankarna har snurrat och snurrat och jag har varit minst sagt förvirrad. För å en sidan känner jag en sån tacksamhet till dem som tog så väl hand om mig och lät mig åka hem så fort utan några elaka ord eller en tasik attityd. Men å andra sidan,vad tjänar jag egentligen på att försöka ha någon slags kontakt med dem? Vi hördes samma dag som jag kom hem via mejl så de visste att jag kommit hem säkert. Men efter det så har det varit helt tyst,och det förstår jag. Jag har inte tagit tid till att höra av mig till dem och varför skulle de höra av sig till mig?

De senaste nätterna har sömnen varit allt annat än god och jag har flertalet gånger drömt att jag av en slump träffar värdmamman. Jag går också ofta runt och överanalyserar varje situation som hände där. Ena studen är jag tacksam för allt och andra stunden är jag arg. Så arg. Arg över att de utgav sig för att ha barn som var så väluppfostrade och som det aldrig var något problem med. Arg över att jag inte fick tillräckligt med information om vad mina arbetsuppgifter skulle vara. Arg över att deras tidigare au pair inte kunde skriva ärligt till mig vad hon tyckte och kände,utan att jag så här efteråt kan uttyda vad hon menade med det hon skrev i mejlen.

Men jag vet att det bara är en jobbig period just nu och att det där inte är 100 % sanning. Snart har det här året passerat och man får tillfälle att tänka tillbaka på allt som hänt under året. Utan tvekan är det här året definitivt det mest händelsefulla i mitt liv hittills. Att få så mycket insikt i sitt liv och om sig själv kanske måste få göra ont...

Ett nytt år stundar och något nytt stundar i mitt liv. Englandsresan lärde mig verkligen att allt som glimmar är inte guld men den här gången hoppas jag verkligen att jag är på rätt väg. Det här är något jag är villig att kämpa för och jag vill så gärna att det ska bli bra. Jag tror att det blir bra.

 

 

Att gå och bära på så många funderingar kring allt som hände i England tar musten ur mig så i dag bestämde jag mig för att läsa inläggen jag skrev under min tid där. Det var som att öppna en kran av tårar, kroppen värkte och jag kände mig så illamående att jag trodde att min lunch skulle komma upp i halsen. Precis som jag kände när jag var i England. Men hur smärtsamt det än var att läsa mina egna ord från tiden så har jag det ändå svart på vitt nu. Det finns inget att glorifiera med min vistelse där och det var absolut inte au pair-livet jag ville tillbaka till. Det var London jag inte var klar med. Efter den bästa resan jag gjort och äntligen fått upplevt London och läst mina egna ord om hur jag upplevde tiden hos värdfamiljen vet jag att det är dags att sätta punkt för au pair-livet. Det får bli ett avslutat kapitel från och med nu.

 

 

Frågan kvarstår fortfarande om jag ska skicka ett mejl till värdfamiljen. Kanske gör jag det,kanske inte. Det får stundens ingivelse besluta. Men hur jag än gör är det dags att ställa in siktet på nya mål,och inte se bakåt.

  

 

 

 

Handbok för Livet

För fem år sedan valde jag att lägga mitt liv i Guds hand-jag blev frälst. Jag vet inte med ord hur jag ska kunna beskriva hur fantastiskt det är att vara ett Guds barn,men det främsta jag tänker på är Kärlek. Ja,det är verkligen kärlek med stort K. Jag har alltid känt mig älskad av min familj och människor runt mig men Guds kärlek är något ännu större. Det är som att avancera till nästa level i ett dataspel. När jag valde att bryta mitt gamla liv och istället följa Jesus fick jag inte bara en tro,jag fick också en bästa vän. Jesus vandrar alltid med mig,i vått och torrt. I sorg och glädje. När livet rullar i sakta mak nedför backen vandrar Jesus bredvid mig och hurrar med mig. När livet är är grått och jag kämpar mig uppför backen vandrar han bredvid mig och håller ett fast tag om min hand så jag inte faller till marken och ramlar tillbaka ner för branten. Det finns ingen som är lika trofast som Jesus. Väljer du att vandra med Jesus har du en vän för livet som aldrig sviker.

Att följa Gud är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Jag kommer aldrig mer vandra ensam och jag har alltid någon som följer mig genom livets alla beslut. Min tro på Gud har fört mig till en församling,jag har fått en andra familj och jag har mött människor som betyder oerhört mycket för mig.

Att följa Gud är inte att ta den lätta vägen. Men det är att välja den intressanta och kärleksfulla vägen. Gud kan sända oss till oanade platser och Han har en plan för oss alla. Min hjärta längtar oerhört mycket efter att få tjäna Gud och följa Hans vilja. För jag vet att vart Han än sänder mig och hur stora utmaningarna jag än ställs inför så är jag aldrig ensam.

 

Jag önskar att alla ska få uppleva Guds Kärlek. Det är inget farligt,inget som innebär måsten och regler. Det är bara ren,skär Kärlek.  

  

10 december idag-det måste betyda att det bara är två veckor kvar till julafton! De sista veckorna har rusat förbi och snart vankas det ett nytt år. Ett nytt år som jag ser fram emot,jag tror att mycket spännande ligger framför mig. Känslan av att livet nästan bara börjat och att allt ligger framför mig. Det här året har varit otroligt händelserikt och även om jag har upplevt några av de lyckligaste dagarna i mitt liv det här året finns det också mycket jag inte vill uppleva igen. Precis så är livet-det går upp och ner och allt man upplever tar man lärdom av.

 

Resan till London blev otroligt lyckad och vi hade det så bra. Och kanske var det allra bästa med resan att jag insåg att det var inte au pair-livet jag saknade,utan det var England. Jag var inte klar med landet och förväxlade den känslan med allt annat. Men nu kan jag äntligen avsluta det och det känns så skönt att kunna släppa det och gå vidare,befriande för hjärtat. Nu siktar jag mot annat och ser fram emot vad den närmast tiden har att erbjuda. Efter lördagens skypsamtal med min mycket kloka vän så fick jag ännu mer hopp inför framtiden. Det gäller bara att våga tro på det man är kallad till. Tack Louise för din klokhet och för att du alltid får mig på så bra humör. Ingen är som du!  

 

Nu är det dags att fundera över vad dagens projekt ska bli. Jag vet inte om det är den nalkande julen som fått mig så pigg eller om det är att jag under den sista tiden verkligen hunnit vila upp mig. Kanske är det för att jag just nu har så mycket att se fram emot. På torsdag åker jag troligen och köper julklappar,det ska julbakas lite till,Louise landar snart på svensk mark,Julafton närmar sig och efter det kommer äntligen vår utlandssvensk hem så vi kan ha vårt årliga julklappsbyte med mina fina vänner. Ett nytt år ska firas in och innan jag beger mig ut på nya äventyr kommer syster hem och firar en sen jul med familjen. Gud är god och jag är lycklig över livet! 

 

 

4 st äggvitor

3 dl florsocker

1 dl fint krossade polkagrisar

4 droppar röd karamellfärg

 

Vispa äggvita och florsocker länge.

Krossa polkagrisarna fint. Häll ner krosset i äggvitan.

Droppa ner karamellfärg,rör lite. Använd inte för mycket,marängerna ska bli randiga.

Klicka eller spritsa ut smeten på plåt. Grädda i ugn på 125 grader i cirka 50-60 minuter,beroende på storlek.

Himmel vad min kropp värker! Kunde inte förstå när jag vaknade med värk i varenda extremitet,men sen kom jag till minnes om min lilla insident igår...

Det finns en första gång för allt och nu kan jag bocka av att köra fast med bilen i snön,halvvägs på vår garageuppfart och halvvägs på vägen. Än en gång fick jag se prov på min egen envishet när jag halvt låg under bilen och skottade bort snö. Och vilken lycka det var när bilen äntligen rullade iväg. En erfarenhet rikare men det kostade en rejäl träningsvärk.

 

 

Ha en bra helg vänner och ta det lugnt i snön!

...för alla fina hälsningar jag fick när jag begav mig till London! Resan blev över förväntan och i helgen kommer korten.