Som ni troligen kunde uttyda från gårdagens bittra och sorgsamma post så är inte livet på topp. I söndags eftermiddag kom ångest,som ett brev på posten helt utan förvarning. Kanske är det nu stressen över att inte ha något arbete börjar komma. Inskrivningen på arbetsförmedlingen i måndags var väl kanske inte det bästa jag kunna gjort heller för att må bättre. Jag vill inte skriva något om det,för det finns inget viktigt att nämna.

Jag är så trött på att inte kunna sova om nätterna. Vakna med ångest och panik. Ligga i mörkret och fundera alldeles för mycket.

Jag har alltid varit och kommer troligen alltid vara en person som oroar mig alldeles för mycket,tänker för mycket. Aldrig riktigt tror på att allt ordnar sig till slut. Jag tror att det är jag som måste ordna allt inför min framtid. Glömmer bort att jag lever här och nu,jag är frisk,jag har ett hem,jag kommer inte gå under.

Helt sorglös kommer jag aldrig bli men det kommer finnas perioder i mitt liv som kommer vara fem resor värre och klarar jag inte ens av det här utan att gräva ner mig totalt och glömmer bort allt bra som finns i mitt liv,hur ska jag då orka leva ett helt liv?

Jag ska leva ett liv,inte vinna ett krig.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt 6:34