Hoppas att allt är bra med er!

Själv har jag fortfarande det jättebra,jag heltrivs och jag är så fylld av tacksamhet. Tacksamhet över att jag får välsignelsen att leva här under en termin. Att gå här på Götabro är så mycket mer än studier,det är en livsstil. En livsstil där man varje dag för möta Gud på så konkreta sätt,genom sig själv och andra. Det är en stor nåd att få andas Helig Ande hela dagar och nätter och vara i en stor kristen gemenskap. På så många sätt känns det för mig som om jag har hittat hem. Det är här jag ska vara nu och jag försöker njuta av varje sekund. Plötsligt är det inte märkligt längre varför Gud tog hem mig frå England,utan nu är det så självklart. Meningen var att jag skulle hitta hit. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni skulle få uppleva den känsla jag har. Det är så otroligt svårt att förklara exakt vad som händer här och i mitt liv. Det må låta som att solen alltid skiner här och att allt bara innebär skratt och glädje,men det är långt ifrån verkligheten. Här kan man inte längre blunda för vad Bibeln faktiskt säger och att bygga en Gudsrelation är inte alltid lätt. Vissa lektioner förstår man inte alls mycket av medan vissa dagar lämnar man klassrummet med huvudet fullt av grubblerier. Men det är allt det här jag behöver se och höra för att rustas för ett liv med vår Herre. Och det mest fantastiska är att Jesus alltid vandrar med oss här,skrattar med oss i glädje,gråter med oss i sorg.

 

Lektionerna är nästan alltid fullmatade med tänkvärda saker men något jag känner att jag ska skriva här idag är att Gud har skapat oss till sina avbilder och därför ska vi inte förakta våra kroppar. Vi är skapta precis så som Gud vill ha oss och det är inte rätt mot Gud att du föraktar hur du ser ut.

Kanske är det någon som läser det här som behöver höra det.

 

 

 

 

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;livet på folkis är verkligen toppen! En hel lördag kan man bara glida runt bland trevlig människor för att sen titta på sagan om de två tornen i nästan 4 timmar. Och efter det bestämmer man sig vid 23.30 för att gå ut och gå i mörkret. Livet på en pinne eller vad?

Nackdelen är väl kanske att jag alltid är som piggast sent på kvällen,vilket är raka motsatsen till hur jag var hemma. Halv ett på natten borde man nog gå och lägga sig men när rummet ser ut som en exploderad bomb så får man ta tag i det och städa upp. Så nu:mission rumsstädning...

 

 

Måste börja med att tacka för alla fina kommentarer jag fått på senaste tiden,jag blir så glad när jag läser dem. Ni är toppen!

 

Tiden här går så otroligt fort så jag har nästan börjat tro att min teori om att klockan här i Götabrobubblan snurrar fortare än på alla andra ställen är sann. Man hinner lagom sluta för dagen och äta middag och plötsligt har man suttit och pratat till tio på kvällen. Men det är väl så livet ska vara på folkis. Just nu sitter jag i min ensamhet i ett tomt hus och bara njuter av lugnet. Resten av bibelterminarna tittar på Sagan om Ringen men efter en och halv timme gav jag upp. Tanken på att sitta i fyra timmar och titta på en film jag inte är intresserad av var något outhärdlig. Men det är också så otroligt skönt att bara kunna glida omkring och göra det man känner för för stunden. Jag känner inte längre någon press att vara med på precis allt som händer utan väljer det jag vill,och nu var lite ensamhet och vila nödvändigt.

Tänk att jag bara har varit här i 11 dagar och redan ser det här som mitt hem nu. Från att ha gråtit och saknat min familj otroligt mycket och mer än något annat önskat att de skulle vara här så känns allt riktigt bra. På den här korta tiden har jag träffat så många underbara personer och kommit vissa av dem riktigt nära. Jag har kommit att gilla att bo i kollektiv. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så bra med att ha så mycket människor runt omkring mig de flesta av dygnets timmar,men istället har jag blivit den som går runt till alla och knackar på och vill ha sällskap.

Jag är så lycklig för den här chansen och jag önskar att all fick uppleva detta. Att ständigt vara omgiven av härliga människor som alla vill följa Jesus och bara få andas Gud 24/7. Det är verkligen inte lätt varje dag och ju mer kunskap man får desto mer blir det att fundera kring men det är ju precis som livet. Vägen är inte alltid rak. Under en hel termin får jag chansen att utveckla min realation med den som älskar mig ovillkorslöst. Det är en stor välsignelse och nåd!

 

Idag tog jag äntligen fram min kamera och steg ut i kylan för att dokumentera hur Götabro ser ut.

Det är helt otroligt så fort tiden går här! Man hinner nästan bara börja dagen så är det plötsligt kväll och dags att återigen sova. Därför är det väldigt tyst här nu,jag hinner helt enkelt inte sätta mig ner och tänka efter vad som sker under dagarna.

 

De flesta dagar börjar med frukost 7.15 och 7.45 börjar morgonandakten i kapellet. 8.00 börjar vår PA-Personlig Andak där man helt fritt väljer vad som passar bäst för en själv i en timme. Kl 9.00 börjar första lektionen och vid 10 är det en halvtimmes fruktstund. Lektionen förtsätter igen efter det och pågår fram till lunchen 12.30. Efter en timme börjar lektionen igen och de flesta dagarna slutar vi 15.30.

Efter det är vi för det mesta helt fria att göra vad vi vill och då lagar vi mat,umgås,går på en promenad ibland och bara är.

På måndagar från kl 19 har vi våra bönegrupper och då väljer vi i gruppen vad vi vill göra. På onsdagar är det kvällsmöte i kapellet dit alla är välkomna och torsdagar är städdag.

 

Så ser mitt liv ut för tillfället och jag lovar er,det här är livet! Får ni chansen att gå på Götabro så ta den! Det är svårt att förklara med ord allt vad jag upplever här och vad som har hänt i min relation med Gud,och då har jag bara varit här i 9 dagar. Gud är fantastisk och jag bara längtar efter att få spendera en helt termin till att bygga en relation med min Skapare.

 

 

Jag blir alldeles ödmjuk inför att så många kikar in här dag efter dag och ser om det finns något livstecken från mig. Tack!

 

Jag lever och andas. Men det har helt enkelt varit så att jag inte har orkat skriva något för allt har varit så omvälvande mentalt. Men Gud är god och hör bön och det blir lite lättare för var dag. Egentligen borde det inte ha kommit som någon chock att det är svårt att lämna mamma och pappa och allt jag är van vid för att skapa helt nya vanor på en helt ny plats. Men jag vet att jag är på rätt plats och någon gång kommer det att bli lättare.

 

I helgen ska jag försöka ta mig tid till att skriva om hur det är att bo här och vad jag gör om dagarna.

 

 

Ha det gott vänner!

 

Nu sitter jag återigen här med packad väska och är på väg någonstans. Hela den bloggen byggdes upp för något som jag trodde skulle bli ett år i England som au pair. Men livet tar vändningar som man aldrig kunnat ana och nu är jag på väg någon helt annanstans. Och ärligt talat har jag ingen aning om hur jag känner inför min flytt imorgon. Men i botten av alla dessa förvirrande känslor finns en glädje över att få bli bibelskoleelev. En glädje över att studera Bibeln,en glädje över att möta nya människor och en glädje över att göra ett nytt avstamp i livet.

Jag hoppas och tror att den här terminen kommer ge större klarhet i vad jag ska vandra vidare efter det här. Vad Guds kallelse är för mig.

 

 

 

Mary Anne Radmacher

Jag skrev i höstas om att jag påbörjat en såkallad bucket list eller livslista,en lista fylld med punkter på saker jag vill se,uppleva och uppnå under mitt liv. Idag tog jag fram listan och tittade och insåg att jag redan kan stryka två punkter!

 

 

Jag har inte den här listan bara för att uppnå en massa saker för att den kunna bocka av dem från en lista. Den här listan är absolut inte som en av all "att-göra-listor" jag skrev under min skoltid för att inte missa några prov eller inlämningar. Jag sätter ingen press kring det här,listan är helt prestigelös. Jag har den för min egen skull så jag vet vad jag strävar mot. Vad jag vill uppnå och önskar ska ske. Vissa saker kommer jag kunna stryka medan vissa kommer att förbli ogjorda. Men man ska drömma stort och dessa punkter driver mig mot mina mål.

 

 

 

Nu börjar jag återigen se ljuset på influensatunneln...

Av någon anledning förvandlas jag alltid till en liten barnrumpa när jag drabbas av sjukdom. Jag nästan drunknar i självömkan och önskar att någon var med mig 24/7 för bara ta hand om mig. Influensa är inte kul på en fläck,men nu börjar jag äntligen känna mig lite mer människolik. Tänk vad en dusch kan göra!

 

Nu har min längtan efter våren kommit. Hur mycket jag än gillar julen så är det dags för något nytt. Kanske ska jag försöka göra en kraftansträngning idag och städa bort julen i mitt rum. Upp med andra gardiner och ställa tillbaka min fina fönsterlampa. Försöka börja packa. Tänk att jag flyttar om bara 6 dagar! Hittills har flytten känts så avlägsen men nu närmar den sig med jättekliv och jag är inte alls förberedd. Men som jag en gång läste i ett ridhus: Allting går. Och går det inte så går det ändå.  

Jag har inte försvunnit från bloggen,det är bara att influensen har mig i ett starkt grepp så jag återkommer när jag är piggare igen.