Nu väntar en veckas påsklov vilket är mycket välbehövligt! Tid för att vila,plugga ikapp allt skolarbete och förhoppningsvis hinna med några roliga saker också.

Nu är belastningsregisterutdraget skickat till värdfamiljen och jag mejlade referenserna till min värdmamma så vi får väl se om hon har hört av sig till dem eller kommer att göra det. Hon frågade också i mejlet jag fick av henne om det var okej med mig att prata med hennes svenska vän i telefon för att de ska få veta lite mer om mig och jag om dem. Bara att hoppas på att jag gör ett gott intryck...

För övrigt händer inte så mycket i au pair-livet just nu. Jag har nu adressen till familjen så jag kunde inte hålla mig ifrån att titta på google och jag tror att jag har hittat huset jag ska bo i ett år framöver. Såg ut som ett väldigt trevligt område!


Misstag nu inte det här för att jag känner osäkerhet kring min värdfamilj för det har inget med dem att göra,utan nervositeten och osäkerheten jag känner just nu inför det kommande au pair-året tror jag bottnar i alla historier och berättelser jag har läst och hört om au pairer som inte alls har haft det bra och till slut tagit beslutet att åka hem. Det ligger som en grå,gnolande känsla över allt när jag tänker på att det börjar närma sig och jag önskar bara att den försvinner. Men kanske måste jag bestämma mig för att inte låta tankarna bli negativa. Jag är fullt medveten om att det kommer vara stunder när jag bara vill packa min kappsäck och fara hem till Sverige på direketen. Men om jag åker dit med inställningen att allt kommer att bli hemskt,jag kommer att ha ständig hemlängtan,familjen inte kommer att bry sig om mig och att jag inte kommer att hitta några vänner kommer det självklart att bli så!
Men om jag istället vänder på det och tänker på hur roligt jag kommer att ha och vilken upplevelse jag ska få vara med om tror jag att det kommer att bli tio gånger bättre. 
Puh,nu känns det genast bättre när jag fick vräka ur mig allt negativt. Dags att börja om på ny kula med en positiv attityd och vara tacksam över att en helt okänd familj i ett helt annat land låter mig ha ansvar för deras två dyrbaraste skatter och välkomnar mig i deras hand och lovar att ta hand om mig.