Nu har jag varit en vecka i England,och idag bestämde jag mig äntligen för att stanna här...Mitt mål har ända sen jag kom hit varit att skapa mig ett nytt liv här och se till att gör det till ett fantastiskt år. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att längtan efter mamma och pappa skulle vara så här stor. När jag ser tillbaka på tiden innan jag åker kan jag inse nu att jag hade orealistiska förväntningar,sett utifrån min egen personlighet. Vissa är toppenbra på att anpassa till nya saker jättesnabbt,men jag är en sådan som måste få tid på mig och vill helst att det ska vara som det alltid har varit...Så det här är helt klart den största utmaningen jag har antagit,och vi får väl se var det bär av. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på att jag inte kommer få se alla nära och kära på ett bra tag men jag måste lära mig att leva med det.

 

Men det som muntrar upp mig är att förhoppningsvis kommer både mamma,storasyster,mammas kusin och hennes dotter hit senare i höst-kanske november! Jag hoppas då kunna vara ledig både lör-sön så jag kan sova med dem i London och bara vara nära dem.

Och jag har bestämt mig nu för att åka hem över jul!! Jag hade verkligen inte tänkt göra det men man kan ändra sig och jag tror att det blir jätteskönt att åka hem över jul,bara vara med familjen-bli lite ompysslad. Det jag är mest rädd för nu angående julen är att jag inte ska vilja åka tillbaka. Men det är isåfall ett senare problem och jag kan inte fundera på det just nu för då kommer jag bara att ätas upp av dåliga tankar. Vill jag inte stanna då så är det som det är,då var det inte meningen. Men det är ju bara lite drygt 3 månader kvar till julafton och än har jag inte sett något av London så jag behöver säkerligen mer tid här.

 

 

Idag har jag tvättat en massa kläder,och väntar nu på att den sista maskinen ska bli klar. Lite strykning har jag också hunnit med. På förmiddagen skjutsade jag S till sjukhuset-han ska äntligen få lappa ihop sin trasiga axel. När vi skulle åka till sjukhuset så stod målarens bil ivägen och jag var tvungen att backa ut ganska konstigt. Men jag kom förbi bilen och skulle bara backa lite till för att kunna svänga runt. Donk hör vi då...Jag har backat in i en lite trästolpe! Gissa om jag skämdes! Men S sa att de inte alls var någon fara,jag var inte den ända som gjort det och så berättade han om när han körde in i grindstolpen med sin veteranbil. Så ja,vilken tur jag hade att bilen inte skadades. Alla gör vi misstag men att backa in i en trästolpe vill man ju gärna undvika...

 

Idag är det jag som står för upphämtning vid skolan. I ska hämtas kl 3 och B plus hans kompis M kl 4.15. Sen blir det köttfärssås och pasta a la Beatrice innan B ska på scouterna. Tanken var egentligen att jag skulle lägga I men N var så snälla att hon hämtar upp I istället innan hon åker till sjukhuset så jag kan gå på kvällens au pair-möte. Varannan tisdag är det au pair-möte här i Harpenden,och det här blir mitt och Idas första så vi får väl se hur det är. Jag hoppas att det blir trevligt!

 

 

Nu-hänga tvätt.

 

Vi hörs!

 

 

 

Söndagar är mina lediga dagar-så jag låg i sängen länge och gick sen till mitt fina badrum och duschade. Sen blev det påklädning och fixning me solsidan på i bakgrunden. Jag har kommit underfund med att jag tycker det känns jätteskönt och tryggt att höra svenska röster. Så det blir mycket solsidan och tv3play just nu. Troligen är det så att jag slipper tänka när jag hör svenska och då kan jag slappna av. Min hjärna jobbar ständigt på att försöka förstå allt och hur jag ska fomulera mig,så det är skönt med lite vila för hjärnan.

 

 

 

Nu ser jag att inlägget blev lite osammanhängande men ni får leva med det just nu för nu ska jag skriva ett mejl till mamma och pappa innan jag det blir något svenskt tvprogram.

 

Ha en bra kommande vecka!

 

Hej på er alla som kikar in här!

 

Lördag kväll här i England-jag sitter barnvakt men det är inte alltför betungande eftersom ett barn är borta på scoutläger och det andra sover sött i sin säng.

 

Så nu tog jag tillfället i akt och gick ner i köket och satte mig i lilla soffan de har där. Tänkte att det kan vara bra att boa in sig på fler ställen än bara på mitt rum. Men jag måste säga att mitt rum känns tryggt på något sätt! Lagon stort,ljust men ändå mysigt eftersom jag har snedtak på båda sidorna. Och alla mina grejer finns där,det är jag som har bestämt hur allt ska stå-ja det känns som mitt och det är min trygghet!

 

Idag tog helhärliga Ida med mig till St.Albans-och vi hade det jättebra!

Att ta bussen tid från Harpenden tar ca 10 min,toppenbra. Så vi klev på bussen och begav oss i hettan. Det blir bara varmare och varmare för vad dag som går så jag vet inte hur det här ska sluta...

Väl där så började vi med att gå in på H&M,såklart,och där spenderades några pund...Det blev en jättemjuk kofta,ett nytt skärp och en jättefin mockaimitationjacka i en lite kortare modell. Så när vi lämnade den kära svenska affären kände jag mig riktigt nöjd! Efter att vi tittat i några andra affärer så gick vi och åt lunch,följt av jordgubbs-,choklad- och vatteninköp på Marks & Spencers. Detta medtogs till en den mysiga parken där vi satt en bra stund och bara njöt av vädret och pratade om allt och inget. Innan vi strosade iväg i hettan mot bussen så besökte vi en £1-affär. Vilken bra idé! Allt kostar £1så där kan man verkligen shoppa loss utan dåligt samvete. Med mig hem fick jag en stor förpackning plåster,ett anteckningsblock,tandtrådsbyglar och tre olika förvaringslådor-allt det för £6!

Så nu ska det organiseras mitt rum. Det får bli morgondagens projekt. Jag försöker att hitta på så många saker som möjligt som jag kan/behöver göra så jag har lite på lager när jag känner mig sysslolös och allt blir lite ledsamt.

Även fast jag verkligen valde bort mycket från min packning så hade jag med mig mer än jag kunde tro! Saker nog för att fylla upp ett helt rum. Så förvaringslådorna är verkligen välbehövda och imorgon ska jag starta mitt nya,mer välorganiserade liv...

 

Nu kommer några bilder som jag tagit (Note to myself: Bli bättre på att ta foton på det jag upplever) från England

 

 

 

Nu får det vara nog för det här inlägget!

Ni får gärna kommentera om det är någon ni undrar över eller om det är något särskilt ni vill att jag ska skriva om,så jag får lite inspiration :)

 

Ha det gott!

O boj vad jag svettas! Det är sommarvärme här så svetten bara rinner på mig,och speciellt efter att jag har gått uppför mördarbacken till mitt bostadsområde...

 

Idag är det min tredje riktiga dag här och det känns fortfarande jobbigt. Vissa stunder bara njuter jag av att vara här medan vissa,som nu,är betydligt jobbigare. Och när det blir så där jobbigt känner jag mig nästan blockerad och vill bara vara nära alla där hemma,och en sån simpel sak som att gå in och skriva ett inlägg på bloggen känns jättetungt,antagligen för att det då inte längre går att ljuga för mig själv. Jag har bestämt mig för att jag ska vara totalt uppriktig här eftersom jag vill kunna gå tillbaka och titta när det här äventyret är över och uppenbarligen så är det inte bara glada stunder här.

Jag tror att hur man upplever det här livet beror väldigt mycket på hur man är som person. Jag har alltid viljat vara organiserad,veta vad som ska hända framöver,vara bra på det jag gör. Här är allt helt nytt,jag vet inte speciellt mycket om någonting och allt är bara en enda röra. Men det är väldigt nyttig träning för mig att försöka leva mer för stunden. Något jag aldrig tänkte på innan jag åkte var hur mycket man måste kämpa för att skaffa sig ett bra liv här. Självklart hjälper värdfamiljen till men det är hela tiden upp till mig om jag vill hitta vänner här osv,vilket också är väldigt nyttigt att lära sig.

Just nu vill jag bara gråta och jag längtar jättemycket efter alla där hemma men jag tror jag har kommit till en punkt där jag är lite less på längtan,tårar och sorg. Jag måste försöka ta tag i mig själv och göra något annat istället. Självklart måste man få vara ledsen och längta och gråta men någon gång måste det få ett stopp. Jag kan inte sitta i ett år och gråta varje gång jag tänker på mamma,pappa,min syster,mina vänner hemma i Sverige. Det blir så jobbigt för alla där hemma om de måste trösta mig och se mig gråta varje gång vi pratar,och det blir ännu mer jobbigt för mig. Jag kommer att missa så mycket här om jag inte slutar upp med det här.

Från och med nu ska jag försöka göra mitt bästa för att se det jag har,och inte tänka på vad jag inte har. För det/dem jag saknar kommer att finnas kvar om ett år men det gör inte den här upplevelsen. Därmed inte sagt att jag aldrig mer kommer att vara ledsen här,för det kommer jag att vara.

 

Idag var min första morgon där jag fick ta lite mer ansvar eftersom N åkte iväg tidigt. Dock var Simon här och hjälpte mig så helt ensam var jag inte. Det som är det svåraste just nu är att barnen har börjat testa mig lite,och jag vet inte riktigt var jag ska dra gränserna. Men det kommer nog med tiden. Morgonen gick ändå ganska smärtfritt förutom att jag var tvungen att lösa ett litet bråk mellan barnen,och då visade B ganska tydligt att han har börjat testa mig. Men allt blev som det skulle och vi kom iväg till skolan,till och med lite tidigt! (Inte så vanligt i den här familjen...) Efter det gick jag tillbaka och startade en tvättmaskin. Sen hörde Ida,också au pair här i Harpenden, av sig och frågade om jag ville komma ut lite. Och visst ville jag det! Så hon visade mig vart gymmet ligger och sen tog vi en fika i det fina vädret. Sen var det dags att gå hem till tvättmaskinen och nu sitter jag och väntar på att andra laddningen ska bli klar. Vid 3 ska barnen hämtas vi skolan,sen blir det tea (middag) som jag ska laga för första gången. Om N inte hinner hem så ska jag ta med I till dramaklassen,vilket betyder ännu en promenad till High Street (ca 15-20 mins gångavstånd).

Efter dramaklassen ska I till en kompis på sleepover och B ska iväg på cubsläger (tror att cubs är som scouterna). Och senare ikväll ska jag antaligen ut och köra med familjens vän som är polis. Jag är nästan lika nervös som när jag skulle göra min uppkörning i Sverige. Håll tummarna för mig att jag håller mig på rätt sida...

Annars vet jag inte riktigt hur helgen kommer att bli,på söndag eftermiddag ska vi ut och äta någonstans eftersom att de ville välkomna mig till familjen. Så snällt av dem!

 

Igår kväll träffade jag Ida för första gången,hon var så snäll så hon tog mig med ut och åt pizza. Helhärlig tjej!! Och det är så skönt att kunna prata svenska med någon. Vi hade det jättetrevligt och pizzan var väldigt god. Jag var så glad när vi hade skiljts åt och jag traskade där för mig själv. Hela kvällen kändes mycket lättare och jag är så tacksam att jag träffat henne! Det är så skönt med andra au pairer,för alla vet vilken sits man är i och alla har varit ny själv så jag tror att de flesta är väldigt öpnna för att bekanta sig med nytillkomna au pairer.

Jag blev också så glad när N hade skickat ett jättegulligt sms till mig. Hon skrev och tackade för att jag hade strukit (eller heter det strykit?!) tvätten så fint,att jag var så bra med barnen när vi var på badhuset dagen innan,tackade för barnens presenter från mig och att hon gillade hur jag behandlar barnen. Då kan man inte låta bli att bli glad.

 

Så ja,så är läget just nu.

 

Det är så konstigt-när jag har några uppgifter att göra under dagen,som idag,så känner jag mig stressade och rädd att missa något vilket gör att allt känns jobbigt. Men samtidigt så blir längtan efter alla där hemma mycket värre när jag sitter och inte har något att göra. Därför ser jag fram emot när jag har kommit in i vardagen här. Mycket troligt är att jag kommer att köpa ett gymkort vilket betyder att jag kan sysselsätta mig samtidigt som jag får motion. Och så ska jag försöka ta tag i att kolla upp stallet där jag eventuell kan hjälpa till med handikappridning.

Sen så har barnen väldigt många aktiviteter och det är en väldigt aktiv familj så jag kommer att ha något att göra många eftermiddagar och på morgonen är jag alltid med och hjälper till med undantag när jag är ledig. Och så ska jag fixa tvätt och strykning också så när jag väl kommer in i vardagsrutinerna så kommer jag nog ha en del att göra. Men det kommer nog att vägas upp av allt roligt som jag vill göra när jag är ledig. Jag hoppas att jag kan ta mig till London snart!

 

Ha det gott!

Här kommer ett litet livstecken så ni kan vara säkra på att jag lever och andas! Jag ska verkligen försöka få ihop ett riktigt inlägg imorgon,och annars kanske det kommer på lördag. Jag tänker hela tiden att jag ska sätta mig ner och skriva men tiden bara rinner iväg.

Men ett mer utförligt inlägg är påväg!

Nu ska jag ta mig tid och skriva lite mer utförligt hur allt är och hur jag har det. N är iväg och fixar något så jag har lite fritid innan vi ska och hämta I och B på skolan. Första dagen för dem på den här terminen,men det verkade måttligt roade av att börja i skolan igen...De var så söta i sina små skoluniformer,nästan så jag önskade att vi hade haft sånna i Sverige.

 

Hela den här resan började igår vid tolvtiden när jag,mamma och pappa styde kosan mot Arlanda. Väl där så checkade jag in mitt bagage och så gick vi och fikade. Dock fick jag inte i mig så mycket....

Efter det kom den värsta delen,jag skulle genom säkerhetskontrollen och det var dags att säga ej-då till mamma och pappa. Ja jag vet inte om det finns ord som kan beskriva det men många tårar var det iallafall. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det. det är svårt att lämna sin familj och att inte veta när du får träffa dem nästa gång.

Oflygvan som jag är så var jag väldigt glad att jag tog mig genom säkerhetskontrollen och att jag hittade till gaten. Vid ett tillfälle visste jag inte riktigt om jag var på rätt väg så jag var tvungen att göra mig dum och fråga en kvinna som jobbade där. Antingen så hade hon en dålig dag eller så hade hon sålt sitt glada humör till någon annan för hon var allt annat än munter. Hur som helst så var jag på rätt väg och jag begav mig mot F60. En stunds väntan och sen var det dags att gå ombord på planet. Jag hittade min plats och slog mig ner. Eftersom jag inte har varit i ett flygplan sen jag var 7 år visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men så lyfte vi och jag kan inte säga annat än att det var en häftig känslan. Några luftgropar stötte vi på men det var inte alls farligt.

Tyvärr var det väldigt molnigt så jag såg inte mycket,några båtar kunde jag urskilja. Men det gjorde inte så mycket efteråt för när vi gick in för landning och precis hade passerat genom alla moln är det första vi ser London Eye och Big Ben. Den känslan var obetalbar! Vi landade men jag kunde fortfarande inte förstå att vi var i England. Vi kom av planet och det bar av mot bagageutlämningen. Till slut kom väskorna och jag gick ut i ankomsthallen. Och där stod N med en skylt med mitt namn på! Tur det,för annars hade jag nog aldrig hittat henne!

Första upplevelsen av vänstertrafik blev på väg till Harpenden från flygplatsen och nu känns det faktiskt ganska naturligt.

Vi kom till huset och N visade mig runt och S hjälpte mig med tv och wifi och sen skulle jag packa upp lite kläder på mitt rum. Och när jag skulle skicka ett sms till mamma och pappa och berätta att allt gått bra så brast det och tårarna sprutade.

Sen kom barnen hem och när jag och N kom ner för trappan bara stod de och stirrade på mig. De såg alldeles förskräckta ut,vilket inte direkt lugnade min nervositet...Men det gick jättebra och de är så söta. (Än så länge iallafall...) Sen var det läggdags för dem och jag,N och S åt en sen middag. Sen tackade jag för mig och gick upp till mitt rum. Och återigen sprutade tårarna och jag var tvungen att skriva ett mejl till mamma bara för att få skriva av mig. Nattensömnen var väl inte den bästa och jag vaknade alldeles för tidigt idag men jag slog på tvn och tittade på nyheter och bara försökte insupa allt nytt.

Vid halv åtta gick jag ner och då höll barnen precis på att klä på sig. Så jag och B fastande med hans hundbok och I gjorde oss också sällskap. Sen var det grötfrukost (tyvärr inte lika god som havregrynsgröten hemma,lite mer som klister) och sen var det full fart för att hinna till skolan. Tar bara några få minuter att gå dit vilket är toppen.

Efter det skjutsade vi S till tågstationen och sen släppte N av mig vid en annan au pair. Hon bjöd på te,så nu har jag intagit min första kopp te här i England. Kanske inte det bästa jag vet att dricka men det funkade och jag måste ligga i hårdträning nu för när jag flyttar tillbaka till Sverige ska jag vara en fullfjädrad tedrickare!

Jag stannade där en stund och sen gick jag hem. Packade upp det sista och sen har jag och N gått igen kontraktet,schemat osv.

Och nu sitter jag här och vid tretiden ska vi hämta barnen igen. Troligen ska vi åka till bassängen senare med au pairen jag var hos tidigare och hennes värdbarn. Vi får se vad som händer.

 

 

Bara så alla ska veta,jag längtar inte hem för att de inte är snälla osv utan för att jag saknar alla där hemma. Jag har fortfarande massa spänningar i kroppen och de måste helt enkelt komma ut. Det är en så otroligt stor omställning att plötsligt lämna sina föräldrar och flytta till ett helt nytt land.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre värdfamilj och jag känner mig så välkommen!

Så jag saknar er där hemma men jag vill inte åka hem och lämna allt det här. Det tar bara lite tid att vänja sig vid allt nytt.

 

Här kommer första livstecknet från Harpenden!

 

Resan gick jättebra och allt är bara bra här. Jag ska knäppa bilder på min lilla våning så ni får se hur jag bor och uppdatera så fort jag hinner.

 

Första koppen te är drucken här i England hos en annan au pair och nu ska jag gå ner till N så ska vi prata om schema och massa annat trevligt.

 

Oj bäst att jag rusar och stänger fönstret så inte duvorna flyger in!!