Tågtid är skrivtid, antar jag.

 

Sjukdomen börjar sakta men säkert släppa mig ur sitt grepp och kraften börjar inta kroppen igen. Men jag har verkligen insett att jag är långt ifrån odödlig och att min kropp faktiskt behöver vila och sömn. Att tro att jag kan vara uppe och uggla till ett, halv två på nätterna och sen att kroppens ska fungera precis som vanligt är väldigt naivt. Så från och med nu påbörjar jag ett nytt kapitel i mitt liv, kapitlet med mer sömn.

 

Äntligen sitter jag på tåget till Kumla, snart är jag hemma hos Götabrofamiljen igen! Som jag har saknat dem, och jag blir tårögd när jag tänker på hur många fina sms och meddelanden jag har fått under tiden jag varit borta. Aldrig hade jag kunnat trott att jag skulle få leva i denna välsignelse. Jag har inte bara fått en hel hög kristna vänner, jag har fått en extra familj!

 

Vare sig jag vill det eller inte så finns det ett slut på denna termin, och just nu upptar kallelse mycket av mina tankar. Att jag helt och fullt vill överlämna mitt liv till Gud och säga att "här står jag Gud inför dig, gör vad du vill. Led mig dit jag ska vara."

Att säga sitt jag till Gud är en stor sak. Hur stort det faktiskt är insåg jag inte förrän jag började på Götabro. Men bara för att jag en gång sagt mitt jag till Jesus kommer jag gång på gång i livet få säga mitt jag igen. Säga mitt ja till att låta Gud verka i mitt liv och låta Honom leda mig. Det mest skrämmande jag gjort i mitt liv är att säga till Gud att jag överlåter varje del i mitt liv till Honom. Att vara en människa med ett otroligt stort kontrollbehov som sen väljer att låta någon annan hjälpa en på livets väg, det är svårt. Men jag lever med vissheten om att Gud är större än mitt förstånd och då måste det bli bra att låta Honom vägleda.

Gud jobbar i alla delar av våra liv, Han är intresserad av allt i ditt liv. Men Han tränger sig aldrig på och kommer inte röra delar i ditt liv där du säger nej. Men jag tror att för att kunna komma så nära Gud som möjligt måste vi låta Honom ha inflytande i alla delar av våra liv. Att leva med Jesus handlar inte om att vara söndagskristen. Att leva med Jesus är en levande relation mellan dig och Honom. Och ska Han kunna vägleda dig måste du ge Honom varje del av ditt liv. Och att ge Kristus det är inte att låta sig styras med utan att bjuda in Honom att vara en del av dig. Det är lätt att försöka gömma vissa delar för Gud, kanske sådant vi skäms över eller tycker är för litet eller för stort för Honom. Men sanningen är den att Gud redan vet. Han känner dig utan och innan och vet allt om dig. Han har skapat dig.

 

Det är många delar i livet som är skrämmande att lämna över till Gud. Arbete, ekonomi, kärlek, vänskap. Men om vi väljer att göra det är jag övertygad om att vi kommer få det allra bästa. Gud vill oss allt gott.

 

Att ge sitt liv helt och fullt till Gud är något vi behöver ett helt jordeliv till att öva på. Men någonstans måste vi börja, och det är inte svårare än att där vi är precis just nu be en stilla bön om att Gud ska hjälpa oss i att lägga våra liv i Hans trygga hand.

 

Ve och fy för influensa! Mitt tålamod med sjukdomar är nästintill noll och jag vill vara frisk NU. Punkt slut.

 

Om man dock kan se något som är positivt i att ligga helt orkeslös på en soffa i flertalet dagar är det att det finns en väldig massa tid för att fundera, klura. Försöka lyssna in Guds röst. Alla tankar är inte av godo och mycket av det som ger mig ångest har återigen kommit upp till ytan. Tankar och händelser som måste bearbetas.

Men det finns så många fina tankar också. Viskningar från Gud. Förhoppningar inför framtiden. Jag kan bara föreställa mig en liten del av det Gud bereder för mig, och vilken svindlande tanke det är! Jag är inte längre rädd för framtiden. För jag är aldrig mer ensam! Gud överger mig aldrig.

 

När jag satte mig framför datorn så slog det mig att utan att riktigt reflektera över det så har jag valt bort mitt gamla liv och öppnat upp mig för att låta Gud skapa ett nytt i mig. Det betyder absolut inte att alla relationer jag hade innan Götabro ska avslutas och att jag inte vill kännas vid någon som var en del av mitt liv före Götabro. För det är inte det Gud vill. Han vill ha med alla goda delar från det tidigare livet och föra in dem i det nya livet. Det Han vill är att ta bort allt som inte är av godo och ge mig en ny start. En ny start med min Fader.

Och när man öppnar sitt hjärta för Gud och låter Honom verka i ens liv kommer fantastiska saker att hända. 

 

Men det handlar också om att helhjärtat våga lämna sitt liv till Gud. Han har lovat att Han är med oss ALLA dagar till tidens slut, och jag vet från mitt eget liv att det är sant. Gud överger oss aldrig och Han är för evigt trofast. Gud tränger sig absolut inte på och vill aldrig skrämma oss. Det Han vill är att vara nära dig och ha en levande relation med dig.

I Jesus finns ingen prestation och kristenhet handlar ALDRIG om hur ofta du läser bibeln eller ber. Kom till Gud precis som du är, du har inget att skämmas för. Glöm aldrig att det är Gud som har skapat dig. För Honom är du perfekt och det finns inget i dig Han vill ändra på.

 

Jesus längtar efter oss så det värker i hjärtat på Honom. Hans största önskan är att Han ska få viska jag älskar dig mitt kära barn i ditt öra.

När Jesus tittar på oss och Han ser att vi ler tror jag att hela himmelen jublar.

 

Jesus älskar dig och du behöver aldrig prestera för att förtjäna Hans kärlek. Du behöver bara komma till Honom, i all din trasighet och jag lovar att Han helar ditt hjärta.

 

 

Tänk vilken välsignelse jag lever i som har min Götabrofamilj!

 

Äntligen verkar bloggplattformen ha fått lite rim och ranson och fixat till sig. Det har inte varit speciellt inspirerande att skriva när allt bara blir hoptryckt och det inte går att publicera bilder.

Men här är jag nu,och ska göra ett försöka att sammanfatta livet.

 

Hur sammanfattar man egentligen livet när man sitter mitt i sin egen brustenhet? När man tror att kropp,själ och ande inte längre orkar hålla ihop. När man tror att minsta lilla vindpust ska kasta omkull hela min uppenbarelse. När inget längre är som det var innan och man inte känner igen sig själv. När man inser att den livsstil man haft inte längre kommer att fungera och allt du någonsin gjort måste startas om på nytt. Byggas upp igen. Bygga en ny framtid där man inte har en aning om vem man kommer att bli. Hur man ska agera.

Men mitt i denna brustenhet,denna ovisheten finns Gud där och håller upp en. Gud håller ihop alla delar och man kommer inte gå sönder.

 

Denna man är jag. För tre dagar sen sa kropp,själ och ande ifrån och orkade inte längre. Hela jag ramlade ner i djupet. Att gråta och andas var det enda som fanns att göra. Ingeting i mitt liv kommer att vara sig likt efter den onsdagseftermiddagen. Gud visade mig det vägskäl som jag stått inför så länge men aldrig vågat ta ett steg i någon riktning. Han såg att utan denna insikt skulle hela jag förgås i mig själv. Jag stod inför ett val,radera allt som jag tidigare varit och låta Gud leda mig till ett friare liv eller att fortsätta på samma spår och ätas upp av min ångest och troligen stressa ihjäl mitt hjärta.

 

Det är inte lätt att vakna upp till en dag där man känner sig tömd på all energi,där man ibland är så trött så man måste sitta och blunda när man prata med människor,där man inte har någon aning om hur livet ska bli. Men min Pappa i himlen vet hur vi ska klara det här och jag litar på Honom. Från att ha varit ett tråd som stått rotat i marken till att bli ett frö som just satts ner i jorden är mitt livs största utmaning. Allt jag har gjort i nästan tjugo års tid ska omvärderas och förnyas. Förvandlas.

Jag har funnit det största man kan finna i livet, Guds Kärlek. Jag har inte längre min identitet i hur bra jag presterar eller vem jag försöker vara. Jag är Guds barn. Det är min identitet. Äntligen har jag förenats med min Skapare och det är att hitta hem.

Jag är ingenting utan Gud.

Jag är inte ensam på denna långa vandring mot att hitta mitt sanna jag utan jag vet att Jesus har fattat min hand och leder mig. Han lämnar mig aldrig.

 

 

 

Glöm aldrig Guds storhet.

Luk 1:37