Ett tag nu har det varit en inre kamp med min känslor. Jag har funderat så mycket kring om jag skulle skicka ett julkort till min värdfamilj i England. Eller är det bättre att önska god jul och gott nytt år via i ett mejl? Eller ska jag helt enkelt låta allt vara och bara strunta i det? Tankarna har snurrat och snurrat och jag har varit minst sagt förvirrad. För å en sidan känner jag en sån tacksamhet till dem som tog så väl hand om mig och lät mig åka hem så fort utan några elaka ord eller en tasik attityd. Men å andra sidan,vad tjänar jag egentligen på att försöka ha någon slags kontakt med dem? Vi hördes samma dag som jag kom hem via mejl så de visste att jag kommit hem säkert. Men efter det så har det varit helt tyst,och det förstår jag. Jag har inte tagit tid till att höra av mig till dem och varför skulle de höra av sig till mig?

De senaste nätterna har sömnen varit allt annat än god och jag har flertalet gånger drömt att jag av en slump träffar värdmamman. Jag går också ofta runt och överanalyserar varje situation som hände där. Ena studen är jag tacksam för allt och andra stunden är jag arg. Så arg. Arg över att de utgav sig för att ha barn som var så väluppfostrade och som det aldrig var något problem med. Arg över att jag inte fick tillräckligt med information om vad mina arbetsuppgifter skulle vara. Arg över att deras tidigare au pair inte kunde skriva ärligt till mig vad hon tyckte och kände,utan att jag så här efteråt kan uttyda vad hon menade med det hon skrev i mejlen.

Men jag vet att det bara är en jobbig period just nu och att det där inte är 100 % sanning. Snart har det här året passerat och man får tillfälle att tänka tillbaka på allt som hänt under året. Utan tvekan är det här året definitivt det mest händelsefulla i mitt liv hittills. Att få så mycket insikt i sitt liv och om sig själv kanske måste få göra ont...

Ett nytt år stundar och något nytt stundar i mitt liv. Englandsresan lärde mig verkligen att allt som glimmar är inte guld men den här gången hoppas jag verkligen att jag är på rätt väg. Det här är något jag är villig att kämpa för och jag vill så gärna att det ska bli bra. Jag tror att det blir bra.

 

 

Att gå och bära på så många funderingar kring allt som hände i England tar musten ur mig så i dag bestämde jag mig för att läsa inläggen jag skrev under min tid där. Det var som att öppna en kran av tårar, kroppen värkte och jag kände mig så illamående att jag trodde att min lunch skulle komma upp i halsen. Precis som jag kände när jag var i England. Men hur smärtsamt det än var att läsa mina egna ord från tiden så har jag det ändå svart på vitt nu. Det finns inget att glorifiera med min vistelse där och det var absolut inte au pair-livet jag ville tillbaka till. Det var London jag inte var klar med. Efter den bästa resan jag gjort och äntligen fått upplevt London och läst mina egna ord om hur jag upplevde tiden hos värdfamiljen vet jag att det är dags att sätta punkt för au pair-livet. Det får bli ett avslutat kapitel från och med nu.

 

 

Frågan kvarstår fortfarande om jag ska skicka ett mejl till värdfamiljen. Kanske gör jag det,kanske inte. Det får stundens ingivelse besluta. Men hur jag än gör är det dags att ställa in siktet på nya mål,och inte se bakåt.