När jag slog mig ner i min flygplansstol i planet som skulle ta mig från England till Sverige var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle sätta min fot på engelsk mark igen-som au pair. Jag upplevde så otroligt många känslor på en och samma gång och det fanns inte tid för att sortera dem. Jag var så nedslagen av det som delvis kändes som ett misslyckande från min sida. Jag hade så stora förhoppningar och det blev den totala motsatsen. Jag tyckte att jag svikit värdfamiljen eftersom jag inte insett innan jag kom dit att au pair-livet inte passade mig. Jag tog helt och fullt på mig skulden för att jag lämnade familjen. Jag hade gett dem stora förhoppningar om att jag skulle bli den perfekta au pairen för dem och passa in som en del av familjen. Men jag kunde inte leva upp till det.

 

Snart har två månader passerat sen jag kom hem till Sverige,och under den tiden har jag upplevt ett stort register av känslor. Jag har gråtit av glädje över att vara tillbaka hemma,jag har gråtit över sorgen att tvingas åka hem,gråtit över att min dröm gick i krasch,gråtit av lycka av att inse vilken tur jag hade som fick komma hem så snabbt. Vissa dagar har jag varit arg över hur hela den här historien slutade. Många dagar har jag varit glad över hur mycket jag lärt mig om  mig själv.

Äntligen kan jag känna att jag fått distans till hela händelsen. Och kanske är det då man kan börja om på nytt. Nollställa alla tidigare känslor och börja om från början. Se saker med nya ögon. Ögon som varken är fyllda med sorg eller glädje.

 

Jag har nått en punkt jag aldrig trodde jag skulle komma till. Jag tror jag vill testa en gång till. Av någon anledning kan jag inte lämna tanken bakom mig. Jag har tänkt på det här sen jag var 15 år och jag har testa en gång redan. Jag mådde fruktansvärt dåligt under min lilla tid borta men jag känner mig ändå inte klar med au pair-livet. Jag lever med känslan av att om det inte är meningen att jag återigen ska leta efter en värdfamilj som passar mig och leva ett liv som utlandssvensk borde inte tanken hela tiden kretsa i mitt huvud. Då borde jag kunna lämna allt som hänt bakom mig och se mot något nytt.

Jag har kommit till insikten att det inte var mitt fel att jag inte stannade hos familjen. Jag var inte rätt au pair för dem och de var inte rätt värdfamilj för mig. Hur snälla de än var mot mig och hur accepterad jag än var som en familjemedlem fungerade det inte. Det är ingens fel. Det är bara så livet är.

 

 

Men jag vet vad som stoppar mig. Rädsla. Rädsla att återigen hamna i samma sits.

Jag måste ge den här tanken tid,låta den mogna och se vad som sker. Är det meningen så är jag beredd att återigen ge det en chans.