En vecka i England

2012-09-11 kl. 13:31:50 Vardagligt i England Länka inlägget

Nu har jag varit en vecka i England,och idag bestämde jag mig äntligen för att stanna här...Mitt mål har ända sen jag kom hit varit att skapa mig ett nytt liv här och se till att gör det till ett fantastiskt år. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att längtan efter mamma och pappa skulle vara så här stor. När jag ser tillbaka på tiden innan jag åker kan jag inse nu att jag hade orealistiska förväntningar,sett utifrån min egen personlighet. Vissa är toppenbra på att anpassa till nya saker jättesnabbt,men jag är en sådan som måste få tid på mig och vill helst att det ska vara som det alltid har varit...Så det här är helt klart den största utmaningen jag har antagit,och vi får väl se var det bär av. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på att jag inte kommer få se alla nära och kära på ett bra tag men jag måste lära mig att leva med det.

 

Men det som muntrar upp mig är att förhoppningsvis kommer både mamma,storasyster,mammas kusin och hennes dotter hit senare i höst-kanske november! Jag hoppas då kunna vara ledig både lör-sön så jag kan sova med dem i London och bara vara nära dem.

Och jag har bestämt mig nu för att åka hem över jul!! Jag hade verkligen inte tänkt göra det men man kan ändra sig och jag tror att det blir jätteskönt att åka hem över jul,bara vara med familjen-bli lite ompysslad. Det jag är mest rädd för nu angående julen är att jag inte ska vilja åka tillbaka. Men det är isåfall ett senare problem och jag kan inte fundera på det just nu för då kommer jag bara att ätas upp av dåliga tankar. Vill jag inte stanna då så är det som det är,då var det inte meningen. Men det är ju bara lite drygt 3 månader kvar till julafton och än har jag inte sett något av London så jag behöver säkerligen mer tid här.

 

 

Idag har jag tvättat en massa kläder,och väntar nu på att den sista maskinen ska bli klar. Lite strykning har jag också hunnit med. På förmiddagen skjutsade jag S till sjukhuset-han ska äntligen få lappa ihop sin trasiga axel. När vi skulle åka till sjukhuset så stod målarens bil ivägen och jag var tvungen att backa ut ganska konstigt. Men jag kom förbi bilen och skulle bara backa lite till för att kunna svänga runt. Donk hör vi då...Jag har backat in i en lite trästolpe! Gissa om jag skämdes! Men S sa att de inte alls var någon fara,jag var inte den ända som gjort det och så berättade han om när han körde in i grindstolpen med sin veteranbil. Så ja,vilken tur jag hade att bilen inte skadades. Alla gör vi misstag men att backa in i en trästolpe vill man ju gärna undvika...

 

Idag är det jag som står för upphämtning vid skolan. I ska hämtas kl 3 och B plus hans kompis M kl 4.15. Sen blir det köttfärssås och pasta a la Beatrice innan B ska på scouterna. Tanken var egentligen att jag skulle lägga I men N var så snälla att hon hämtar upp I istället innan hon åker till sjukhuset så jag kan gå på kvällens au pair-möte. Varannan tisdag är det au pair-möte här i Harpenden,och det här blir mitt och Idas första så vi får väl se hur det är. Jag hoppas att det blir trevligt!

 

Imorgon lämnar min modiga vän Louise landet för att bli utlandssvensk i Spanien! Håll alla tummar och tår ni har för henne!!

 

Nu-hänga tvätt.

 

Vi hörs!

 

 

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver!! Första veckan kunde jag inte tänka på mina föräldrar utan att tårarna forsade ned längs kinderna... Men nu är allt så mycket bättre. Säger som i tv-programmet, det blir bättre!! Första veckan är tuff, ny familj, nytt språk, ny stad, allt är nytt! Men det blir bättre, iallafall var det så för mig! Kram:)

Jag känner verkligen igen det där!
Jag är inne på min fjärde vecka och tårar uppstår i omgångar, ibland tar det några dagar och vissa dagar gråter jag konstant. Som igår; allt gick åt pipsvängen, så fort jag fick fritid brast allt och man känner sig värdelös bokstavligt talat. Idag pratade vi lite eftersom allt inte fungerar som det är meningen och då höll jag på att storlipa, vilket enligt mamman hade varit OK men så vill man ju inte visa sig. Det går i omgångar och många gånger tänker jag att jag vill hem, lägga mig i min egna säng, gosa med min hund eller lägga mig i mammas och pappas säng tillsammans med alla i familjen och bara ha det som det var. Vi får se hur det går! :D Ville bara säga att du inte är ensam och jag kommer säkert gråta lite till under året som går, det blir säkert jätte bra! Kram :D

Åhh min fina Vän!
Jag har suttit och skrivit en kommentar till Dig i nästan en timme nu och när jag sänder iväg den så hade jag missat att skriva namn och mailadress så det bara försvann.... Skrev alltså kommentaren först och klickade direkt vidare.... SÅ TYPISKT!!!
Men nu måste jag gå och lägga mig! Men det gick i alla fall ut på att stötta och peppa Dig lite i Din hemlängtan.....
Ja, ja.... Jag tänker i varje fall på Dig... Mycket!!!
Sov så gott och försök att ta kontrollen över hemlängtan så blir det nog lite lättare...
Och Bea, vi är många som både tänker och ber för Dig!
Hoppas det stöttar Dig lite när det känns tungt!
Massor av varma kramar Din Vän och Syster for ever...
Kerstin <3 <3 <3

Åh, tack så mycket Bea, du är så gullig:D Jag hoppas det känns bra att vara hemma, njut av det! Så får vi skypa snart:) kram<3

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: