O boj vad jag svettas! Det är sommarvärme här så svetten bara rinner på mig,och speciellt efter att jag har gått uppför mördarbacken till mitt bostadsområde...

 

Idag är det min tredje riktiga dag här och det känns fortfarande jobbigt. Vissa stunder bara njuter jag av att vara här medan vissa,som nu,är betydligt jobbigare. Och när det blir så där jobbigt känner jag mig nästan blockerad och vill bara vara nära alla där hemma,och en sån simpel sak som att gå in och skriva ett inlägg på bloggen känns jättetungt,antagligen för att det då inte längre går att ljuga för mig själv. Jag har bestämt mig för att jag ska vara totalt uppriktig här eftersom jag vill kunna gå tillbaka och titta när det här äventyret är över och uppenbarligen så är det inte bara glada stunder här.

Jag tror att hur man upplever det här livet beror väldigt mycket på hur man är som person. Jag har alltid viljat vara organiserad,veta vad som ska hända framöver,vara bra på det jag gör. Här är allt helt nytt,jag vet inte speciellt mycket om någonting och allt är bara en enda röra. Men det är väldigt nyttig träning för mig att försöka leva mer för stunden. Något jag aldrig tänkte på innan jag åkte var hur mycket man måste kämpa för att skaffa sig ett bra liv här. Självklart hjälper värdfamiljen till men det är hela tiden upp till mig om jag vill hitta vänner här osv,vilket också är väldigt nyttigt att lära sig.

Just nu vill jag bara gråta och jag längtar jättemycket efter alla där hemma men jag tror jag har kommit till en punkt där jag är lite less på längtan,tårar och sorg. Jag måste försöka ta tag i mig själv och göra något annat istället. Självklart måste man få vara ledsen och längta och gråta men någon gång måste det få ett stopp. Jag kan inte sitta i ett år och gråta varje gång jag tänker på mamma,pappa,min syster,mina vänner hemma i Sverige. Det blir så jobbigt för alla där hemma om de måste trösta mig och se mig gråta varje gång vi pratar,och det blir ännu mer jobbigt för mig. Jag kommer att missa så mycket här om jag inte slutar upp med det här.

Från och med nu ska jag försöka göra mitt bästa för att se det jag har,och inte tänka på vad jag inte har. För det/dem jag saknar kommer att finnas kvar om ett år men det gör inte den här upplevelsen. Därmed inte sagt att jag aldrig mer kommer att vara ledsen här,för det kommer jag att vara.

 

Idag var min första morgon där jag fick ta lite mer ansvar eftersom N åkte iväg tidigt. Dock var Simon här och hjälpte mig så helt ensam var jag inte. Det som är det svåraste just nu är att barnen har börjat testa mig lite,och jag vet inte riktigt var jag ska dra gränserna. Men det kommer nog med tiden. Morgonen gick ändå ganska smärtfritt förutom att jag var tvungen att lösa ett litet bråk mellan barnen,och då visade B ganska tydligt att han har börjat testa mig. Men allt blev som det skulle och vi kom iväg till skolan,till och med lite tidigt! (Inte så vanligt i den här familjen...) Efter det gick jag tillbaka och startade en tvättmaskin. Sen hörde Ida,också au pair här i Harpenden, av sig och frågade om jag ville komma ut lite. Och visst ville jag det! Så hon visade mig vart gymmet ligger och sen tog vi en fika i det fina vädret. Sen var det dags att gå hem till tvättmaskinen och nu sitter jag och väntar på att andra laddningen ska bli klar. Vid 3 ska barnen hämtas vi skolan,sen blir det tea (middag) som jag ska laga för första gången. Om N inte hinner hem så ska jag ta med I till dramaklassen,vilket betyder ännu en promenad till High Street (ca 15-20 mins gångavstånd).

Efter dramaklassen ska I till en kompis på sleepover och B ska iväg på cubsläger (tror att cubs är som scouterna). Och senare ikväll ska jag antaligen ut och köra med familjens vän som är polis. Jag är nästan lika nervös som när jag skulle göra min uppkörning i Sverige. Håll tummarna för mig att jag håller mig på rätt sida...

Annars vet jag inte riktigt hur helgen kommer att bli,på söndag eftermiddag ska vi ut och äta någonstans eftersom att de ville välkomna mig till familjen. Så snällt av dem!

 

Igår kväll träffade jag Ida för första gången,hon var så snäll så hon tog mig med ut och åt pizza. Helhärlig tjej!! Och det är så skönt att kunna prata svenska med någon. Vi hade det jättetrevligt och pizzan var väldigt god. Jag var så glad när vi hade skiljts åt och jag traskade där för mig själv. Hela kvällen kändes mycket lättare och jag är så tacksam att jag träffat henne! Det är så skönt med andra au pairer,för alla vet vilken sits man är i och alla har varit ny själv så jag tror att de flesta är väldigt öpnna för att bekanta sig med nytillkomna au pairer.

Jag blev också så glad när N hade skickat ett jättegulligt sms till mig. Hon skrev och tackade för att jag hade strukit (eller heter det strykit?!) tvätten så fint,att jag var så bra med barnen när vi var på badhuset dagen innan,tackade för barnens presenter från mig och att hon gillade hur jag behandlar barnen. Då kan man inte låta bli att bli glad.

 

Så ja,så är läget just nu.

 

Det är så konstigt-när jag har några uppgifter att göra under dagen,som idag,så känner jag mig stressade och rädd att missa något vilket gör att allt känns jobbigt. Men samtidigt så blir längtan efter alla där hemma mycket värre när jag sitter och inte har något att göra. Därför ser jag fram emot när jag har kommit in i vardagen här. Mycket troligt är att jag kommer att köpa ett gymkort vilket betyder att jag kan sysselsätta mig samtidigt som jag får motion. Och så ska jag försöka ta tag i att kolla upp stallet där jag eventuell kan hjälpa till med handikappridning.

Sen så har barnen väldigt många aktiviteter och det är en väldigt aktiv familj så jag kommer att ha något att göra många eftermiddagar och på morgonen är jag alltid med och hjälper till med undantag när jag är ledig. Och så ska jag fixa tvätt och strykning också så när jag väl kommer in i vardagsrutinerna så kommer jag nog ha en del att göra. Men det kommer nog att vägas upp av allt roligt som jag vill göra när jag är ledig. Jag hoppas att jag kan ta mig till London snart!

 

Ha det gott!