Fjärde dagen här hemma i Sverige-och det är fortfarande en sån konstig känsla. Vraje dag sen jag kom hem har jag gråtit,vissa stunder av lycka att vara hemma hos mamma och pappa,vissa stunder över saknaden av själva landet England och allt roligt som jag och Ida hann göra ihop,vissa stunder över att jag sitter här utan en aning om vad jag vill göra,vissa stunder gråter jag av ren utmattning från alla känslor som håller på att bearbetas.

 

För första gången har jag insett hur många val livet innehåller. Jag har alltid varit otroligt välplanerad och organiserad,alltid veta vad som ska ske en lång tid framöver. Men att min vistelse i England blev så kort var som att någon fällde krokben på mig. Nu står jag plötsligt här utan någon Plan Bvte. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag vet bara vad jag inte vill.

Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag åka till tillbaka till England och bara vara,uppleva allt. Gå i affärer,museer,fika,äta,handla...

Men nu har jag tyvärr inte de tillgångarna och det är som det är. London kommer att stå kvar,det är bara frågan om när jag kommer dit. 

 

Idag har jag iallafall försökt ta tag i mitt liv här hemma och fixa med efterberedelser (motsatsen till förberedelse?!). Jag har ringt till Halebop och fixat med mobilen och ringt till tanvården och bokat en tid för att någon ska ta sig en funderar på vad vi ska göra med mina stackars tänder. Troligen blir det en tandställning då tänderna pekar åt alla olika håll...

Jag bestämde mig också för att ringa till ungdomsmottagningen och få en tid hos en kurator. Det är bara att acceptera att jag är en sådan person som behöver ventilera mina tankar med någon för att inte köra fast i samma tankemönster. Jag fick prata med en jättetrevlig kvinna och hon kunde inte ha uttryckt det bättre: "Du är alltså lite vilsen i livet?" Och ja,det kan jag inte förneka. Jag kan inte tro för all framtid att jag är en superperson som klarar av allt på egen hand och att mitt liv kommer att glida fram på en räkmacka. För då skulle jag inte ha suttit i en soffa i Sverige just nu,jag skulle ha suttit i en soffa i England. Förr eller senare kommer motstånd,och även om jag har upplevt livets hårda sidor tidigare så har jag alltid haft sådan tur att jag haft stöttande människor runt omkring mig. Stöttande människor har jag fortfarande,men det är dags för mig att sakta men säkert börja växa upp och bli mer självständig. Jag vill utvecklas och gå vidare,jag vetbara  inte riktigt hur än.

Jag får helt enkelt se vart kuratorsamtalet leder,förhoppningsvis kan jag få några nya infallsvinklar på saker och ting.