Ja som rubriken lyder så är jag hemma igen i Sverige... Och jag är bara så glad och lättad över att allt är över.

Sedan flera år tillbaka var det där min dröm,och jag ångrar inte en sekund att jag försökte förverkliga den. Hade jag inte åkt hade jag alltid ångrat mig att jag inte åkte. Jag hade funderat hur livet i England hade varit,varför jag inte tog chansen…

Nu valde jag istället att bejaka chansen att åka iväg. Sen blev det inte alls som jag trott. Jag försöker med hela min själ och hjärta att inte se det som ett misslyckande-utan som en erfarenhet och ett sätt för mig att växa som person. Men en liten del av mig kommer alltid att gråta en lite tår över att det inte fungerade. Jag ville kunna  skriva på mitt CV att mellan sep-12-sep-13 var jag utlandssvensk i Engalnd. Jag ville kunna berätta för eventuella barn och barnbarn hur det var att flyga iväg till en anna kultur och ta del av den i ett år. Tankar såsom ”varför klarar så många andra tjejer och killar av att vara au pairer,men inte jag?” snurrar i mitt huvud,och de kommer de säkerligen att göra ett tag framöver. Men egentligen vet jag svaret på dessa frågor. Jag måste börja tro på att inget i livet är bortkastat,att allt man går igenom och upplever ger erfarenhet och att man inte kan misslyckas-bara att man gör saker på ett alternativt sätt.

Jag hade orealistiska förväntningar på au pair-livet,jag hade för lite erfarenhet av barn,jag visste inte vem jag var,jag visste inte vad jag ville uppnå och vilka målsättningar jag hade,jag ställde inte de frågor jag borde ställt.

Det är otroligt lätt att vara efterklok,och när jag tänker tillbaka på mejlkonversationen med familjens tidigare au pair ser jag nu allt jag borde kunna utläsa av det hon skrev. Tyvärr skrev hon inte allt i klarttext och det var då,förblindad av hela detta fenomen,omöjligt för mig att läsa mellan raderna.

Jag är hemma nu,allt kommer att bli bra-men allt måste nog få lägga sig lite. Minnen och upplevelser ska sorteras i huvudet,massa sovtimmar behöver tas igen,så småningom kommer jag att bli tvungen att möta världen där utanför med alla frågor som vill bli besvarade.

Jag har själv haft fördomar om au pairer som återvänder,och nu är jag plötsligt en av dem. Jag har insett att mina fördomar var otroligt orättvisa och jag ångrar att jag ens tänkte de tankarna. Man vet aldrig hur en annan människa upplever en situation och man kan inte känna någon annans känslor. Jag var för snabb att döma andra-och troligen kommer jag asjälv att bli dömd av andra. Men det är en del av livet och något jag måste acceptera,för ingen annan kan riktigt sätta sig in i hur just jag kände där borta och då är det omöjligt att förstå. Jag måste se till mina egna känslor och sluta oroa mig för andra dömande. Jag mådde inte bra där borta och då finns det ingen anledning att stanna. Jag var olycklig i den situationen jag var i och det gör sannerligen inte personerna runt omkring mig lycklig heller. Värdfamiljen skulle inte behöva stå ut med en person som vandrade runt i deras hus och var olycklig.

Vissa saker i livet vet man är värda att kämpa för,men det här var inte det och då är det lika bra att låta det gå.

Jag vill tacka alla er som läst och stöttat mig genom det här. Tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!  Att så många ville ta en stund av sin tid och skriva till mig-tacksamheten är obeskrivbar.