Nu ska jag ta mig tid och skriva lite mer utförligt hur allt är och hur jag har det. N är iväg och fixar något så jag har lite fritid innan vi ska och hämta I och B på skolan. Första dagen för dem på den här terminen,men det verkade måttligt roade av att börja i skolan igen...De var så söta i sina små skoluniformer,nästan så jag önskade att vi hade haft sånna i Sverige.

 

Hela den här resan började igår vid tolvtiden när jag,mamma och pappa styde kosan mot Arlanda. Väl där så checkade jag in mitt bagage och så gick vi och fikade. Dock fick jag inte i mig så mycket....

Efter det kom den värsta delen,jag skulle genom säkerhetskontrollen och det var dags att säga ej-då till mamma och pappa. Ja jag vet inte om det finns ord som kan beskriva det men många tårar var det iallafall. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det. det är svårt att lämna sin familj och att inte veta när du får träffa dem nästa gång.

Oflygvan som jag är så var jag väldigt glad att jag tog mig genom säkerhetskontrollen och att jag hittade till gaten. Vid ett tillfälle visste jag inte riktigt om jag var på rätt väg så jag var tvungen att göra mig dum och fråga en kvinna som jobbade där. Antingen så hade hon en dålig dag eller så hade hon sålt sitt glada humör till någon annan för hon var allt annat än munter. Hur som helst så var jag på rätt väg och jag begav mig mot F60. En stunds väntan och sen var det dags att gå ombord på planet. Jag hittade min plats och slog mig ner. Eftersom jag inte har varit i ett flygplan sen jag var 7 år visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men så lyfte vi och jag kan inte säga annat än att det var en häftig känslan. Några luftgropar stötte vi på men det var inte alls farligt.

Tyvärr var det väldigt molnigt så jag såg inte mycket,några båtar kunde jag urskilja. Men det gjorde inte så mycket efteråt för när vi gick in för landning och precis hade passerat genom alla moln är det första vi ser London Eye och Big Ben. Den känslan var obetalbar! Vi landade men jag kunde fortfarande inte förstå att vi var i England. Vi kom av planet och det bar av mot bagageutlämningen. Till slut kom väskorna och jag gick ut i ankomsthallen. Och där stod N med en skylt med mitt namn på! Tur det,för annars hade jag nog aldrig hittat henne!

Första upplevelsen av vänstertrafik blev på väg till Harpenden från flygplatsen och nu känns det faktiskt ganska naturligt.

Vi kom till huset och N visade mig runt och S hjälpte mig med tv och wifi och sen skulle jag packa upp lite kläder på mitt rum. Och när jag skulle skicka ett sms till mamma och pappa och berätta att allt gått bra så brast det och tårarna sprutade.

Sen kom barnen hem och när jag och N kom ner för trappan bara stod de och stirrade på mig. De såg alldeles förskräckta ut,vilket inte direkt lugnade min nervositet...Men det gick jättebra och de är så söta. (Än så länge iallafall...) Sen var det läggdags för dem och jag,N och S åt en sen middag. Sen tackade jag för mig och gick upp till mitt rum. Och återigen sprutade tårarna och jag var tvungen att skriva ett mejl till mamma bara för att få skriva av mig. Nattensömnen var väl inte den bästa och jag vaknade alldeles för tidigt idag men jag slog på tvn och tittade på nyheter och bara försökte insupa allt nytt.

Vid halv åtta gick jag ner och då höll barnen precis på att klä på sig. Så jag och B fastande med hans hundbok och I gjorde oss också sällskap. Sen var det grötfrukost (tyvärr inte lika god som havregrynsgröten hemma,lite mer som klister) och sen var det full fart för att hinna till skolan. Tar bara några få minuter att gå dit vilket är toppen.

Efter det skjutsade vi S till tågstationen och sen släppte N av mig vid en annan au pair. Hon bjöd på te,så nu har jag intagit min första kopp te här i England. Kanske inte det bästa jag vet att dricka men det funkade och jag måste ligga i hårdträning nu för när jag flyttar tillbaka till Sverige ska jag vara en fullfjädrad tedrickare!

Jag stannade där en stund och sen gick jag hem. Packade upp det sista och sen har jag och N gått igen kontraktet,schemat osv.

Och nu sitter jag här och vid tretiden ska vi hämta barnen igen. Troligen ska vi åka till bassängen senare med au pairen jag var hos tidigare och hennes värdbarn. Vi får se vad som händer.

 

 

Bara så alla ska veta,jag längtar inte hem för att de inte är snälla osv utan för att jag saknar alla där hemma. Jag har fortfarande massa spänningar i kroppen och de måste helt enkelt komma ut. Det är en så otroligt stor omställning att plötsligt lämna sina föräldrar och flytta till ett helt nytt land.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre värdfamilj och jag känner mig så välkommen!

Så jag saknar er där hemma men jag vill inte åka hem och lämna allt det här. Det tar bara lite tid att vänja sig vid allt nytt.