Nu har jag varit hemma i lite drygt en vecka. Jag börjar bli utsövd,någon sömn finns inte längre att ta igen. Därmed finns det massor med utrymme för alla tankar att sätta snurr i hjärnan. Och just idag har det varit lite extra jobbigt. Jag har gråtit några tårar,utan att egentligen veta riktigt varför. Eller,anledningar till gråt har jag många men det är ett faktum att finna sig i.

 

Efter lunchen bestämde jag mig för att ta en promenad. Tankarna blir inte lättare att sortera ut av att jag sinne inne mellan fyra väggar och glor. Sagt och gjort,en promenad blev det. 

Alla har vi nog en plats där vi känner oss trygga,tillfreds.Min är den badplats som ligger bara några hundra meter från vårt hus. Det var så skönt att få sitta på den lilla flytbryggan,guppa med i vattnets små vågor och bara andas. Andas frisk höstluft. Och tänka. Gråta.   

Under promenaden hem kom jag att tänka på en fras som jag läste för en tid sedan. Allt har inte en mening,men allt kan få en mening. Och jag insåg hur sant det är. Bara jag kan välja vad jag vill göra av den här erfarenheten. Jag kan välja att se det som ett stort misslyckande och gräma mig hela mitt liv för att jag inte klarade av det. 

Eller så ser jag hur mycket positivt jag har fått från den lilla tid jag var i England. Det finns ingen anledning att sörja över att jag inte hann se London Eye och Big Ben,inte hann shoppa på Primark och åka en röd tvåvåningsbuss. För allt det där kommer att finnas kvar och det kommer komma fler möjligheter att åka till London.

Jag måste inse hur mycket jag vann på att åka dit. Det var inte samma Beatrice som åkte till England som kom hem. Det var en utvecklad,bättre form av mig själv.

Jag har varit med om så mycket och gjort så mycket som jag aldrig trott att jag skulle kunna göra-allt på bara en vecka.

Så vad har jag då egentligen att sörja? 

 

Men besvikelsen kommer inte att försvinna i första taget,och det är okej att vara besviken. Jag måste bara ge det tid.