Free Fallin'
Gud gör inga misstag



Leva ett liv,inte vinna ett krig


Som ni troligen kunde uttyda från gårdagens bittra och sorgsamma post så är inte livet på topp. I söndags eftermiddag kom ångest,som ett brev på posten helt utan förvarning. Kanske är det nu stressen över att inte ha något arbete börjar komma. Inskrivningen på arbetsförmedlingen i måndags var väl kanske inte det bästa jag kunna gjort heller för att må bättre. Jag vill inte skriva något om det,för det finns inget viktigt att nämna.
Jag är så trött på att inte kunna sova om nätterna. Vakna med ångest och panik. Ligga i mörkret och fundera alldeles för mycket.
Jag har alltid varit och kommer troligen alltid vara en person som oroar mig alldeles för mycket,tänker för mycket. Aldrig riktigt tror på att allt ordnar sig till slut. Jag tror att det är jag som måste ordna allt inför min framtid. Glömmer bort att jag lever här och nu,jag är frisk,jag har ett hem,jag kommer inte gå under.
Helt sorglös kommer jag aldrig bli men det kommer finnas perioder i mitt liv som kommer vara fem resor värre och klarar jag inte ens av det här utan att gräva ner mig totalt och glömmer bort allt bra som finns i mitt liv,hur ska jag då orka leva ett helt liv?
Jag ska leva ett liv,inte vinna ett krig.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt 6:34
Hej ångest


Göteborg











Varit söderut


Dagens tips...


Lycklig i detta nu




27 september


Tisdag


Tisdag,och en väldigt grå sådan. Både vädret och mitt humör är ganska grått och trist. En förkyning har landat i kroppen men den verkar inte kunna bestämma sig för om den ska slå rot eller bara göra en gästvisit. Ena stunden har jag feber,för att nästa känna mig riktigt pigg. Men det går inte att göra något åt det och det kunde ha varit värre!
Igår tog jag för första gången mig an att grädda amerikanska pannkakor. Och de blev över förväntan!


I lördags träffade jag äntligen Carin och Frida! Efter lunch åkte jag hem till Carin och blev bjuden på finfint fika. Prat,prat och lite mer prat. Känslan var så konstig,det var som om allt var precis som det alltid har varit. Som om tiden stått still. Att jag varit i England och att hon flyttat till Göteborg kändes så främmande. På kvällen tog jag och volvon oss in till stan,hem till Frida. Ännu ett kärt återseende! Återigen var det som om tiden stått still och det kändes som om vi fortfarande gick på gymnasie. Men det är ju egentligen ett gott tecken,när det känns som om tiden stått still och som om allt är "som vanligt". För då betyder det att jag har så goa vänner som jag står så nära att avstånd och tid inte har någon betydelse för vår vänskap. Jag är lyckligt lottad!
I söndags hämtade jag upp Maja och vi begav oss mot gudstjänst. Hade inte allt för höga förväntningar och tyckte att det kändes lite konstigt att åka dit när jag egentligen skulle ha varit i England. Men jag blev motbevisad,predikan var riktigt bra och det kändes bara bra att vara tillbaka.
Och igår skypade jag äntligen med Louise igen! Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått att hon är i ett helt annat land och att jag inte kommer att se henne på riktigt på väldigt länge. Hon har gett sig in i bloggsfären (äntligen!!). Här hittar ni hennes blogg,så in och läs och kommentera :)
Nu har jag äntligen tagit tag i fotoalbumet jag fick av värdfamiljen. Tanken var ju att jag skulle fylla det med foton och minnen från min tid i England,men som vi alla vet så blev tiden där väldigt kort. Därför har jag bestämt mig för att albumet får bli ett tiden-efter-studenten-fotoalbum! Två sidor har jag hittills fyllt med kort från England,och sen hoppas jag kunna fylla på snart med fler foton,minnen,upplevelser. Det finns många tankar i mitt huvud om vad jag önskar kunna fylla albumet med och jag hoppas att de snart blir verklighet.
Frågor?



The only limits in your life are the ones you create with your mind



There is no place like home








En paus från all nödvändig oc icke nödvändig information



Onsdagen den 19:e september 2012





Måndagen den 17:e september 2012


12 dagar kvar






20 dagar kvar


Nu tror jag att jag mer och mer börjar förstå att jag faktiskt ska lämna allt här hemma och flytta till ett annat land. Och med den här känslan kommer de små negativa tankarna smygandes. Kommer jga att klara av det här? Kommer jag att gilla mitt nya liv? Kommer hemlängtan bli outhärdlig?
Men jag försöker så gott det går att tänka positivt,och se det som ett försök. Testar jag inte så kommer jag att ångra mig,och vad har jag att förlora?
De första grejerna har fått flyttat ner i resväskan som en liten symbolisk handling att nu är det snart dags.

Jag återkommer...


Vad glad jag blir!


Var inte rädd och lämna en kommentar innan ni lämnar bloggen,så jag ser vilka mina fina läsare är!